Det är helt OK att vara rädd/osäker/orolig. Kanske är det t o m livsviktigt att våga känna det vi känner. Kan vi välja att umgås med den tanken en stund?
Känslor är signaler från vårt inre att något som pågår just nu är viktigt – en väckarklocka från ditt inre jag! Vi behöver bli mer bekväma och trygga i hur vi tar hand om känslor inom oss själva.
Rädsla, om vi väljer att inte erkänna den, är en känsla som i förlängningen skapar separation mellan oss människor. Den tar bort vår medmänsklighet för att den ofta leder till ett vi-dem-tänkande. Vi väljer ofta att inte lyssna till rädsla – i stället gör vi ofta allt vi kan för att mota bort den obehagliga känslan. Jag tror vi tänker att rädsla är fegt, fel och oprofessionellt och vi gör allt vi kan för att inte låtsas om den. Vi springer all världens väg, vi skyller eller skäller på ”den andra”, vi dömer andra eller oss själva, vi distraherar oss med nöjen, träning, shopping etc. Allt för att slippa gå närmare rädslan – bli god vän med den och förstå vad den handlar om.
Problemet när vi väljer bort att erkänna de ”jobbiga” känslorna är att känslan ändå finns kvar och påverkar våra tankar och beteenden – men nedtryckt i det undermedvetna. Rädslan (som vi inte vill se) bor i reptilhjärnan (det gör alla känslor) och har endast de välkända stressreaktionerna att ta till – fly/fäkta/frysa/”fawna”. Rädsla begränsar oss som människor och minskar vår kraft och energi i livet. Att leva så innebär konstant stress och ett överlevnadsläge.
Kärlek är i stället att se som rädslans motsats – ett tillstånd där vi är öppna, flexibla, kraftfulla, tillåtande och villiga att bidra till att både vi själva och andra människor mår bra.
Min övertygelse är att vi behöver varandra än mer framåt, både i arbetsliv och samhället i stort. Vi behöver leva med hjärta och hjärna i samklang- även i arbetslivet. Separation är en illusion och vi behöver varandra för att överleva. Jag har tidigare skrivit om emergens – den kraft som får en fågelflock att vända riktning – och som visat sig inte styras av någon ledare utan av det gemensamma i oss alla. Jag citerar gärna den talande titeln i författaren Lasse Bergs nya bok; Tillsammans : människan som människans räddning. Vi har lösningarna inom oss- om vi tar hjälp av varandra.
Vi kan skapa en bättre framtid både i arbetsliv och privatliv genom att se och ta hand om våra ”inre barn” med kärlek. Genom att modigt kliva in i rollen som föräldrar åt oss själva. Du och jag behöver lära oss att hålla om våra egna rädda/oroliga ”inre barn”- ge lugn och trygghet på samma sätt som trygga vuxna (förhoppningsvis) gjorde när vi var små.
Skulle vi kunna välja att se det som en styrka att tillåta sig själv – och andra – att känna och erkänna rädsla, oro, osäkerhet – för att sen kunna transformera den? Rädslan i ditt undermedvetna vill få bli fri – den är en kontraktion. För att det ska kunna ske behöver du vara den nära – hålla den, förstå den och gilla att den finns där för att signalera något som är viktigt för din/andras utveckling som människor.
Det är inte farligt att känna rädsla eller andra s k negativa känslor- det ohälsosamma är de reaktiva förhållningssätt och stressmönster vi ägnar oss åt när vi inte gör känslan till en förståelig och självklar del av oss själva. Jag har tidigare skrivit om hur det ”inre barnet” påverkar hur vi och våra kollegor agerar mer eller mindre galet i arbetssituationer.
När vi väljer att bli vän med känslan inuti så lugnar sig det ”inre barnet” och vi kan förflytta processen till den medvetna delen av hjärnan. En känsla är endast en känsla och när vi väljer att känna den i stället för att trycka undan den så passerar de flesta känslor inom en minut. När vi sen flyttar upp det som pågår till den medvetna delen av hjärnan finns möjlighet att trösta, lugna, trygga dig själv medvetet, förstå dig själv bättre och kunna agera på ett mer klokt sätt framåt.
Vi vet alla hur fel det blir när rädslan tar över. Vi reagerar med kyla, ilska, förakt, flykt inför ”den andre” – eller inför oss själva. Vi blir reaktiva och skapar än mer separation mellan oss själva och vår omvärld. Vi dömer ut, vi ryggar för möjligheter som kunnat bli transformerande samt blir så rädda att göra fel att vi inte gör nåt alls/blir paralyserade. Jag har tidigare skrivit om det dömande jag tycker så ofta präglar vårt samhällsklimat i nuläget och hur destruktivt det är.
När vi istället blir mer medvetna om våra stressreaktioner inför rädsla kan vi transformera dem till mer konstruktiva handlingsmönster.
Jag tror vi är vid vägs ände i våra stora organisationer där numera rädsla/otrygghet alltför ofta styr agendan.
- Vi gör hellre riskanalyser (om vad kan gå fel) än visioner (drömbild om hur vi vill ha det).
- Vi följer hellre rutinen än att göra det vi vet är rätt.
- Vi låter tekniska system och administrativa pålagor ta det mesta av den tid chefer behöver för att leda medarbetare och verksamhet
- Vi låtsas tro att nedskrivna rutiner och checklistor hanterar komplexa uppgifter (vilket är en illusion)
- Vi stressar runt med oviktigheter för att vi inte törs ta itu med det svåra/det vi är rädda/ryggar för.
Till dig som är chef vill jag förmedla styrka och mod att medvetet närma dig ditt eget inre, dina känslor, det du ryggar inför samt uppmuntra detsamma hos dina medarbetare. Vänj dig att öppna upp för de svåra, komplexa frågorna och tuffa besluten tillsammans – i en gemensam ”lägereld” där det mångfacetterade kan få sägas, där känslor är OK och lösningarna inte finns.
Att finna proaktiva förhållningssätt till komplexa problem är en process som tar tid och du som ledare/chef är den som sätter tonen och påverkar medarbetarna att använda sin inre intuition och klokskap i det arbetet. Lita på processen och låt kraften som skapas i det gemensamma leda vägen.
Du kan det här, jag lovar. Vi har det alla inom oss.
Med värme,
Mona

Betraktelser som organisationskonsult
I texterna reflekterar jag kring mitt arbete, den nya post-pandemiska tiden för verksamheter och människor där min övertygelse är att människans betydelse är essentiell för våra komplexa organisationers uthålliga överlevnad.
Bloggkategorier
-
Tema: Ledarskap i den nya tiden, Tema: människan i den nya VUCA-världen, Tema: styr- och ledningsfunktioner
Det är alltid människan som gör skillnad
“An organization’s results are determined through webs of human commitments, born in webs of human conversations.” Ovan är sagt av Fernando Flores, tidigare finansminister i Chile och numera ansvarig för Chiles Innovationsinstitut. Det är alltid vi människor som gör skillnad. Det viktiga mellan raderna är alltid hur ledarskap,…
-
Myten om det omätbara i kvalitet
Skulle vi kunna sluta upprepa att kvalitet och värde i t ex vården inte går att mäta? Låt oss istället enas om att vi mäter fel saker – som antal minuter besök i hemtjänsten. Men att dra det vidare till att ”det går inte att mäta bra vård”…
-
För nytänk behöver vi tillgång till vårt lugn-och-ro-system i kroppen
När vår kropp är i stressläge (fight-flight-systemet) så styr försiktighet, kontroll och rädsla. Vi håller fokus på trygghet och att undvika det negativa. Vi ser till att hålla oss inom rutiner, boxar och allehanda kontrollsystem för att undvika fara. Det är lätt att förstå att det förhållningssättet inte…
-
Meningsfullhet betyder så mycket
Nyligen läste jag en krönika i SvD där skribenten beskrev sina ungdomsår med praktik på ett katthem. Han beskrev hur åren på katthemmet förändrade livet som hemmasittare i skolan och skapade vägen ut i ett fungerande vuxenliv. Texten visade på hur meningsfullhet gör all skillnad i världen för…
-
Sårbarhet ger samhörighet
Den amerikanska forskaren Brené Brown menar att det inte längre räcker med intellekt för att leda. Det ledarskap vi behöver framåt kommer från hjärtat. Jag har nämnt detta i tidigare texter. Historiskt, om vi tänker industrialismens start, krävdes fysiskt arbete av oss människor – dvs att låna ut…
-
Räds inte rädslan
Det är helt OK att vara rädd/osäker/orolig. Kanske är det t o m livsviktigt att våga känna det vi känner. Kan vi välja att umgås med den tanken en stund? Känslor är signaler från vårt inre att något som pågår just nu är viktigt – en väckarklocka från…