Kan vi bara acceptera att vi är i en orolig tid och sluta döma varandra?

Inlägget förra månaden om våra sårade barn på jobbet inspirerade till en fortsättning. Är vi redo att sluta döma varandra och i stället acceptera att vi kollektivt är ganska så ledsna, oroliga och slitna på insidan efter de senaste årens draman, kaos och osäkerhet? Många av oss är dessutom uttröttade på jobbet efter åratal av neddragningar, överbelastning, sjukskrivningar etc Kan vi acceptera att de allra flesta av oss gör så gott vi kan? Kan vi sluta döma ”nån-annan” och i stället vara snälla med varandra? 

Jag tror att i den kollektiva folksjälen i vårt land finns ett dömande förhållningssätt (även hos mig) där vi kollektivt just nu ”skriker ut” vår oro och smärta. Den landar tyvärr ofta i att ”nån annan” måste göra bättre, tänka smartare, förstå mer. Jag skulle önska att vi kunde erkänna att varje gång vi dömer någon annan betyder det implicit att vi själva anser att vi själva hade gjort det bättre. Jag inkluderar definitivt mig själv med att bidra till den här klagosången! Erkänner att jag många gånger sagt ”hur är det ens möjligt att misslyckas med X, Y” eller ”hur kan de inte tänkt på att….” och med ett indignerat, dömande tonfall kritiserat både andra individer, organisationer och händelser.

En del i mig har (uppenbarligen) behov av att veta bäst, kunna mest, förstå allt.. och jag tror jag delar det med många av oss. Och under den här ”veta-bäst”-attityden lurar förstås den smärtsamma baksidan av myntet…. om nåt går fel (och det har det sannerligen gjort senaste åren) så har jag misslyckats. Och i stället för att slå på sig själv är det ju alltid lättare att skylla på ”nån-annan”. 

Att erkänna att saker inte längre fungerar kräver mod, självinsikt och självrannsakan. 

Forskaren Brené Brown skriver så här: Att höra samman på riktigt kräver att vi presenterar vårt autentiska, imperfekta jag för världen. Vår känsla av att tillhöra kan aldrig bli större än vår nivå av själv-acceptans.Viljan och behovet av att tillhöra är stor, det vet vi -forskning har ju visat på att behovet av att tillhöra t om överskuggar behovet av mat. Det är ett grundläggande behov i oss att känna samhörighet och få vara med. 

Det hon säger är att det finns en förlösande kraft i att acceptera oss själva som vi är – inklusive våra tillkortakommanden. Att acceptera sig själv innebär samtidigt att vi öppnar dörren till gemenskap med varandra – och det skapar trygghet, samhörighet och lindrar stress. 

Finns det möjlighet för dig och er på arbetsplatsen att mer våga dela med er till varandra av era imperfekta jag? Vad sägs om att erkänna sorgen, ilskan, besvikelsen och hur trötta vi ofta är? Min övertygelse är att om vi vågar erkänna hur vi mår – både för oss själva men även inför varandra- så kommer vi och våra arbetsplatser fungera bättre. 

Jag träffar chefer idag som mest av allt vill fly ut till en stuga i skogen och aldrig mer brottas med nuläget i sin verksamhet. Känslan är förståelig, men lösningen är inte att alla våra erfarna, kompetenta chefer och medarbetare försvinner ur våra komplexa verksamheter! Lösningen är att förändra våra arbetsplatser så att det tillåts att vara människor där. Det behöver vara OK att vara ofullständiga, irrationella och alldeles fantastiska samtidigt – som vi människor är –  och vi behöver tillåta hela oss själva- inklusive de misstag vi gör. 

Och kan vi erkänna för oss själva och varandra att vi inte fixar nuläget om vi inte har varandra? Vi behöver varandra – vi behöver hjälpas åt, stötta varandra och tillåta oss vardagsglädje, trygghet och omsorg om varandra i ett tufft nuläge. Kraften ligger i att flytta oss närmare det där autentiska jaget inom oss- där skapas den samhörighet vi behöver för att klara våra utmaningar. 

Till dig som är chef vill jag förmedla att det är OK att baxna inför de omöjliga förutsättningar som du ställs inför. Det är inte fel på dig, det är fel på förutsättningarna för uthållig god verksamhet – ofta för att vi fastnat i för mycket kontrolltänk. Acceptera att du och ni gör så gott ni kan, var dig själv, inbjud alla runt dig till det samma och se det fantastiska som ni gör trots förutsättningarna. Med de insikterna så skapas motståndskraft (resilience) i oss. Vi får kraft att skapa det nya arbetsliv vi behöver, vi klarar att sätta gränser och att stå starka i det vi gör. 

Och slutligen- tillåt dig acceptera även den där dömande sidan av dig själv 🙂 Den där delen i oss som strävar efter att ha rätt i alla lägen, som tror att excellens och perfektion är nödvändig… den delen är trött och sliten efter att ha kämpat för hårt för länge. Låt den få vila nu.

Du kan det här, jag lovar. Vi har det alla inom oss.  

Med värme, Mona