Myten om det omätbara i kvalitet

Skulle vi kunna sluta upprepa att kvalitet och värde i t ex vården inte går att mäta? Låt oss istället enas om att vi mäter fel saker – som antal minuter besök i hemtjänsten. 

Men att dra det vidare till att ”det går inte att mäta bra vård” är helt enkelt felaktigt.  

Låt oss i stället formulera problemet såhär: de som skapar mätvärdena ser inte/ förstår inte/ kan inte mäta på rätt sätt. Det betyder inte att det inte går. 

Inom forskning använder man en metod som kallas triangulering. Det bygger på att man väljer flera olika mätstickor för att sammantaget kunna belysa och följa upp ett värde. Den metoden är både lämplig och nödvändig för att värdera och följa upp komplexa tjänster i vårt samhälle. 

Om våra granskande myndigheter, kvalitetsavdelningar, styr- och ledningsfunktioner använde den typen av mått skulle vi förmodligen upptäcka och kunna hantera problem i välfärden både tidigare, billigare och effektivare. 

Vi har haft målstyrning i våra offentliga verksamheter i många år. För att målstyrning ska fungera krävs att varje nivås måluppfyllelse följs upp av överliggande nivå i systemet- och även av separata, granskande myndigheter, t ex Socialstyrelsen. För att uppföljning och granskning ska vara meningsfull och på riktigt påverka kvalitet och styrning positivt så är det essentiellt att man väljer rätt mätstickor. 

Vad beror det på att granskande organisationer och uppföljande/styrningsfunktioner inte klarar det här uppdraget? Hur kan det vara så att signaler inte noteras kring te x ett HBV-hem som inte fungerar? En del av svaret ligger nog i de fel valda mätstickorna. 

Om vi för en stund fokuserar måttet ”antal minuter hos äldre vårdtagare” t ex. Hur är det måttet tänkt att mäta kvalitet och måluppfyllelse av en hemtjänst? 

Sanningen är nog att det målet inte alls är formulerat utifrån en tänkt måluppfyllelse. Sanningen är nog att det målet är formulerat av en funktion med endast kronor och ören i fokus. Den ekonomifunktionen har säkerligen inte beaktat de uppsatta målen för hemtjänsten. Eller så har man beaktat dem men inte förstått hur de kan realiseras med lämpliga mätvärden. 

Dessa managementbyråkrater har utgått från kronor och ören och försöker mäta en rättvis pengafördelning till varje klient. Problemet här är ju att rättvisa i kvalitativa termer kan innebära 45 minuter hos Asta och 5 minuter hos Bengt. Kvalitet betyder inte lika för alla. Kvalitet i människonära tjänster innebär olika leverans till varje klient. DET är rättvisa, jämlikhet och god kvalitet. Inte att Bengt och Asta får 15 minuter var (som gör båda lika missnöjda). 

När väl den här typen av felaktiga mätvärden sätts i system så trimmas verksamheterna i att försöka hantera, parera och ”jobba runt” dessa värden. Och de funktioner som är satta att följa upp verksamhet verkar inte ta sig tiden att tänka klokt och bättre kring mer lämpliga mätstickor. Saknas ambition, kreativt och kritiskt tänkande för att tänka ett steg till och formulera bättre mätstickor som på riktigt mäter kvalitet och måluppfyllelse? Hur kommer det sig? Ja, delvis tror jag det handlar om att man inte förstår. Ännu mer tror jag det handlar om att man aldrig ställer sig frågan. Det finns mycket sällan den typen av kreativt kritiskt ifrågasättande i stora organisationer. Sen även om att vi som samhälle överlag fastnat i ekonomismen med en övertro på kronor och ören. 

Om man tänker ett steg till kring det där med ”antal minuter hos äldre vårdtagare” och föreställer sig att Bengt nöjt fick de där 5 minuterna han behövde just den där tisdagen i februari när Asta fick den där extra pratstunden kring sin sjuka katt som hon behövde få ventilera – hade vi inte då sett god måluppfyllelse ”in action”? Två nöjda, trygga vårdtagare som fick sina behov tillgodosedda. Hemtjänstpersonal som fick leverera den bästa möjliga tjänsten, chans att följa sin intuition att ge Asta lite mer tid (för att hon behövde det den dagen) och sen gå därifrån och känna arbetsglädje, tillfredsställelse och yrkesstolthet. Vi skulle kunna tänka med tacksamhet på chefen som fick ägna sig åt en positiv spiral av nöjda klienter, en personalstyrka som trivs och utvecklas och en verksamhet som fungerar. Och förmodligen med en ekonomi i balans- där man förstår att investering i tid på ett ställe ger utväxling på andra sätt i en annan ände. 

Om vi leker med tanken att managementbyråkraterna tänker om och förstår att det finns mått som mäter god omvårdnad så skulle då följande ske. Man byter mätvärden från ”antal minuter hos äldre vårdtagare” till t ex följande, triangulerade, mätvärden: 1. Kvartalsvisa enkäter till vårdtagares anhöriga 2. Årliga djupintervjuer av tio slumpmässigt valda vårdtagare 3. Medarbetartillfredsställelse; mätningar via enkät + intervjuer. Sen kompletterar man dessa kvalitativa mätstickor med några ”hårda” siffervärden som t ex 4. Personalomsättning 5. Rörlighet chefer 6. Sjukskrivningar medarbetare.  

Ni förstår eller hur? Med dessa sex olika mätvärden kan man närma sig att mäta det hemtjänsten är till för – att ge god omvårdnad till de äldre. Jag är helt övertygad om att det finns många kreativa, smarta mätvärden som skulle ge mycket bättre målfokus i våra komplexa organisationer. 

Alldeles som ett mirakel tror jag vi skulle skåda att även kronor och ören hittar sin balans på köpet. Färre sjuka äldre, färre sjukskrivningar bland medarbetarna, färre utbrända chefer – vinsterna skulle snabbt överstiga kostnaderna. 

Ett sådant tänk kräver mod, kritiskt tänkande och att våga ifrågasätta ekonomismen och rådande paradigm. Ge mig gärna exempel på verksamheter i vårt land där man valt att byta ut sina mätvärden till relevanta, kvalitativa dito- och lämnat myten om ”den omätbara vården”! 

Låt oss släppa myten för gott och ställa krav på de managementbyråkrater och ledningar som idag väljer mätstickor som visar en bråkdel av det som en verksamhets mål handlar om. Kräv bättre mätparametrar som visar verklig måluppfyllelse! 

Vi behöver börja ifrågasätta grunderna i arbetssätt och organisation av välfärden för en mer hållbar framtid. Vi behöver byta paradigm och se med både kritiska och kreativa ögon på de utgångspunkter och perspektiv som väljs. 

Till dig som är chef- säg ifrån uppåt. Ifrågasätt de här mätstickorna som mäter promilledelar av det de är tänkta att mäta. Bjud upp till dialog om mål, mätmetoder och hur ni skapar ett mer välfungerande, pricksäkert uppföljningssystem i stället. Mätvärdena ska sätta ljus på det som är viktigt i verksamheten. Och det är inte antal minuter per vårdtagare. Man kan t om påstå att det är ett djupt ojämlikt system- vi människor behöver olika för att det ska bli jämlikt.

Du kan det här, jag lovar. 

Vi har det alla inom oss.  

Med värme, 

Mona